Dag 11 - Dagarna rusar
Dagarna rusar iväg och jag har svårt att greppa hur fort tiden går. Trots det känns det som att jag kommit till rätta med den "nyare" tillvaron. Läsk är ersatt med kolsyrat vatten och de där onyttigheterna jag hade en tendens att tugga på i tid och otid har istället bytts mot frukt och bär utan att jag egentligen saknar de. Men visst känns det besvärligt att behöva säga nej - känner mig nästintill otacksam. Värst är förstås sonen som förstås kramar på mamma och tycker att hon kan ta åtminstone en liten chokladbit...
Kan summera träningen till tre gånger förra veckan - en gång gym och två gånger på egen hand. Det tänkta joggingturen i helgen byttes mot en promenad om 2.5h timme istället och jag tror kroppen kände av det mer än den skulle gjort av en kort joggingrunda där jag inte orkat springa många meter. Känns skönt med regelbunden träningsvärk i kroppen - då vet man att man gjort något. Desto svårare att upprätthålla en sådan träning under barnveckorna...
Jag var in till Xtravaganzas lokaler och tränade i onsdags iallafall. Egentligen skulle jag förstås också deltagit i gruppträffen då men utan barnvakt skulle det bli ohållbart. Så istället bokade den vänliga tjejen bakom disken in mig på en individuell träff med min coach på måndag för att ta igen det jag missade och checka av läget. Trevligt att de tar sig tiden att uppdatera en när man missar saken. Klart ett plus i kanten!
Måndag är det vägning igen. Jag har tjuvkikat lite på vågen hemma fast man egentligen bara ska väga sig varannan vecka och det verkar som jag åtminstone har gått och blivit tvåsiffrig under den här perioden. Vi får väl se hur det gått efter helgen - vägning måndag gör en ju mer motiverad att hålla igen på midsommar-maten. Det ska firas födelsedagar under helgen också så risken finns ju att det skenar iväg... Men det är ju tankemönstren som spökar så jag ser det som en bra invänjning inför kost-omläggningen på måndag när jag startar upp Xtravaganzas halvfartsprogram och minskar på kalori-intaget i den vanliga maten också och inte bara skär bort det värsta.
Trevlig midsommar på er!
Dag 4 - Om början och mål
Det var i förra veckan jag, inspirerad av två vänner, beslöt mig för att kontakta Xtravaganza för att få veta mer. De ringde upp mig samma dag och ytterligare en dag senare satt jag på informationsmöte i deras lokaler här i Örebro. Efter en stund av att känna in konceptet, titta lite på planer och mål och diskutera alternativ valde jag att köra.
Dieter har jag gått på förr och visst skulle jag återigen kunna använda den vägen men jag vet att det inte räcker. För att få ett resultat som håller i sig behöver jag ändra på mer än så - jag behöver lägga om min livsstil. Och för att underlätta den förändringen tror jag det är en bra sak med stöd - coachning på vägen så man hittar nya vägar att hantera gamla mönster och lättare kan hitta alternativa lösningar.
Xtravaganzas program bygger på flera delar - mental träning, mental näring, rörelseglädje och bra energi. I mer lättbegripliga termer: tänk rätt, ha kul, rör på dig och ät vettigt. Nu återstår att se om det är rätt väg för mig...
Min invägningsvikt var 101.3 kg
Mitt första delmål är att bli tvåsiffrig
Mitt slutliga mål är att väga 80 kg (eller mindre).
Dag 3 - Dags att planera för sommaren
Sonen fick åka hem från sjukhuset idag och det ligger en sten mindre på mitt bröst, marken gungar inte lika vilt under mina fötter och det är dags att börja planera för hur framtiden ska se ut. Hans astma-diagnos sätter ju upp en del kriterier för hur tillvaron behöver se ut för att minska riskerna för att han ska få problem - bättre städrutiner, andra vädringsrutiner (min lägenhet är överlag bastu en varm sommardag utan korsdrag men pollensäsongen sätter aktivt stopp för det då det finns en risk att hans astma är pollenrelaterad) osv. Inga livsavgörande saker - men vardagsrutiner som behöver ändras. Och det är ju just det som gör det så besvärligt - det är saker som går på rutin...
Vanor och rutiner - saker som är så inrotade att man gör de nästan reflexmässigt. Eftersom man gör de utan att tänka sig för tar det tid att ändra på de ovanor man har och det tar lång tid innan nya sätter sig vilket gör att det blir svårt att träna in och skapa nya eller få bort de ovanor man har. Passande nog handlade dagens coachningspass om hur man jobbar med just det och framför allt - hur man planerar för sin sommar.
Utan att ens reflektera över det tenderar sommar att innebära mer fest, mer glass, mer onyttig mat och/eller alkohol på mysiga uteserveringar och mer fika. Under semestern är det ju klart att man ska unna sig något mysigare men faktum är att det för många påverkar även vardagen under sommaren. Allt är inte dåligt - kanske är man mer benägen att ta fler promenader i sommarvärmen, vara ute och röra på sig och många äter kanske mer frukt och grönt än annars. Men årstidernas växlingar påverkar hur vi väljer och vilka utgångspunkter vi har och det kan vara värt att ta sig en stund och fundera över vad man brukar göra och hur man egentligen vill ha det för att nå dit man vill. Jag tror aldrig förr jag planerat för en sommar så som jag gjorde idag men det kändes bra att sätta ord på vad jag prioriterar, se vilka hinder som ligger i min väg, hur jag kan tänka för att bli flexibel och hitta lösningar och vilka fantastiska möjligheter jag faktiskt har att få en fin sommar.
Utöver ämnet vi diskuterade för dagen ägnade vi även en stunds åt avslappning (Lars-Erik Uneståhl - tema humor och glädje). Eftersom jag haft min gymintroduktion och kört ett konditionspass innan blev det en härlig kombination och jag lämnade lokalen laddad med massor av härlig energi och ny kreativa idéer för en del projekt jag ägnar min tid åt.
Hur har din dag varit?
Dag 2 - Vikten av avslappning
Det blev en jobbig natt - svårt att sova med alldeles för många tankar på sonen i huvudet. Kan inte låta bli att känna mig som världens sämsta mamma när jag ligger hemma i min säng och min son ligger på sjukhuset. Visst - han var mycket piggare när jag åkte och tyckte att jag skulle åka hem så han och pappa fick vara ensamma men ändå. Hela tiden en massa "tänk om det där händer" eller "tänk om det blir sådär" i huvudet.
Har befunnit mig på sjukhuset större delen av dagen idag och nu har läkarna bestämt sig för en diagnos - astma. Givet att detta är andra gången på kort tid sonen är in till sjukhus med samma symptom och behandlingen givit så liten effekt är det inte längre någon tvekan i deras ögon. Nu handlar det bara om att ta reda på vilken sort.... Är det pollen eller pga förkylning eller varför har han reagerat som han gör?
Så nu återstår en lång period av medicinering tills man ser att läget är stabilt. Ett par gånger om dagen ska min lilla ängel på snart 5 år få medicin. Nu har det fungerat väldigt bra, han är ju trots allt sjuk och märker ju att han omedelbart blir bättre. Men hur kommer det bli när det behöver bli rutin i vardagen? Hur motiverar man ett litet troll att andas i en konstig mask ett par gånger om dagen när han känner sig frisk? Vilken skillnad gör det att det är mamma eller pappa som håller i inhalatorn istället för läkaren på sjukhuset?
Jag vet att jag borde vara glad och se positivt på det hela. De vet vad det är och det går att behandla så han kan ha ett nästintill "vanligt" liv men just nu ser jag bara hur tungt det kommer bli. För när läget är stabilt så kommer det avlösas av en ännu längre period av tester för att ta reda på vad som fått honom till det här stadiet. En period då han lika gärna kan trilla dit och bli såhär dålig igen om man inte är vaksam hela tiden. Och jag är på helspänn redan nu. Jag oroar mig för minsta lilla förändring i hans andning. Kan inte låta bli att fundera över framtiden, se motgångarna och det stressar förstås bara upp mig ännu värre.
Sonen sover kvar på sjukhuset i natt också men den här gången känns det bättre att vara hemma. Jag vet att han är piggare, vad det är, att det kommer bli bättre - att det bara är en fråga om tid. Jag misstänker dessutom att jag snarare hade blivit en belastning på sjukhuset med hans far än avlastning som jag mår nu.
Hursom. När jag var på informationsmöte på Xtravaganza fick jag med mig två cd-skivor hem med olika ljudspår jag ska lyssna på ett par gånger i veckan framöver. Det allra första efter introduktionen handlar om muskulär avslappning och ni ska veta att det verkligen var vad jag behövde idag. Känns som att jag kommer lyssna på det där spåret ett par gånger om dagen framöver oavsett om det förväntas av mig eller inte.
Imorgon har jag min första grupp/coach-träff och så blir det ett nytt försök på introduktion till gymmet. Ifall allt går som jag vill då vill säga...
Over and out!
Dag 1 - Hur en bra start istället blev en vistelse på sjukhuset
Jo, jag har bestämt mig - det är dags nu! Jag behöver ta itu med min övervikt. Eller nja - viktigare egentligen - jag behöver ta itu med det som orsakar den, nämligen min livsstil. Jag firar med mat, jag tröstar mig med mat och nästan allt mitt umgänge cirkulerar kring mat - fika, lunch, middag, fest osv.
För att få hjälp i min strävan har jag valt att ta hjälp utan Xtravaganza. Innan jag träffade de var jag lite skeptisk. En massa pengar per månad bara för lite coachning - men efter att ha varit på besök på deras viktcenter i Örebro blev jag övertygad. Det de erbjuder mig verkar vara så mycket mer än vad ett vanligt gymkort skulle ge mig så jag beslöt mig för att ge det ett år.
Om inte annat kommer månadsavgiften bita mig i rumpan och säga "Hörru du! Du förväntas gå och träna..."
Måndag är på något vis alltid en bra dag att börja någonting så vid 15.30 stod det gym-introduktion på mitt schema. En kort genomgång av maskinerna i Xtravaganzas lokaler för att lägga upp ett vettigt träningsschema som passar min nivå.
När jag vaknade kände jag mig dock snörvlig med visst hostande och blodsmak i munnen så jag beslöt att ringa och ställa in träningspasset och ta det lugnt idag instället. Så jag startar dagen med ett glas cola då brödet är slut hemma och tänker att eftersom det är en lugn dag så gör det inget - jag kan ju ta en ordentlig lunch.
Vid 11.22 ringer telefonen - dagis.
- "Din son är lite trött och varm. Han har sovit i princip sen han kom dit och vill inte äta något. Det kanske är bäst att ni kommer och hämtar honom...."
Det är egentligen inte jag som ska hämta då det är hans fars vecka men eftersom jag inte får tag på honom så sätter jag mig på cykeln mot dagis. Lite mer än halvvägs till dagis får jag tag på honom och väljer att ändå åka dit och säga hej till sonen.
"Hans ork är lite nedsatt och han är varm och ligger och vilar" säger fröken till mig.
Det jag möter är en son som knappt går att prata med och som inte ens klarar av att sätta sig upp på eget bevåg. Han är uppenbart febrig och hans andhämtning är ytlig och snabb. En blick på honom så ser man hur bröstkorgen och magen häver och sänker sig i ett tempo som är allt annat än normalt.
Akuten känns ju spontant bra men man ska ju inte besvära de i onödan. Ett samtal till sjukvårdsrådgivningen får avgöra - de rekommenderar hem och vila. När han under samtalets gång dessutom spyr hänvisas vi till vårdcentralen. En titt av läkaren på vårdcentralen och vi skickas till akutmottagningen på sjukhuset. Och när vi kommer dit möts vi av beskedet att de inte har någon barnläkare där dagtid och att vi (efter en kontroll av hans syreupptag) ska till barn och ungdomskliniken ett hus bort.
Vid 17.20 lämnar jag sjukhuset - ensam
Efter ett par timmar av väntan, undersökningar, provtagningar, akut behandling med kortison och luftrörsvidgande mediciner vet jag inte mer än sonen fortfarande inte har ett korrekt syreupptag även om läget är stabilt. Att han haft någon form av astmatiskt anfall och att vi kommer behöva ha inhalator och spray hemma framöver - ifall det händer igen... Det kan vara pollen, det kan vara förkylning, det kan vara lunginflammation - men vi vet inte!
Sonen blir kvar på sjukhuset över natten tillsammans med sin far för att läget ska stabiliseras och för att se om de inte kan åtgärda det där. Jag vet inte riktigt var jag ska göra av mig själv. Slits mellan förtvivlan över att inte vara där och ta hand om sonen och få veta hur det går och en lättnad över att få lämna sjukhusets sterila väggar. Att få vara den som åtminstone har en chans att få sova...
Väl hemma inser jag att jag fortfarande inte har något vettigt att äta hemma och att det enda jag fått i mig var det där glaset Coca Cola imorse. Jag behöver nog sitta ner en stund tänker jag och tar ett glas Cola till medan jag väntar på att energin att åka och handla ska infinna sig. Det gör den inte och istället slutar kvällen med att jag sätter i mig 2 förpackningar jordgubbar som en bekant kommit förbi med.
