Dejt-Akuten

En stilla middag, prata och umgås. Snacka gamla minnen, högtflygande planer och bara umgås. Lugnt, avslappnat. Vi går hem till honom och fortsätter prata där. Som kompisar gör när de återses igen efter lång tid isär.

Vi slår oss ner i soffan och plötsligt ligger han i mitt knä. Det var inte sådär det var tänkt att bli, inte alls. Och det ligger inte ens i luften - det bara sker. Förvirrat, inte obekvämt bara inte i enlighet med hur stämningen är och det blir aldrig mer än så.

Vi skiljs åt som vänner, som om det under ingen stund någonsin hade varit något annat än två kompisar som återsågs efter en på tok för lång tid isär och bara pratat om ditten och datten i flera timmar.

Och jag är fortfarande frustrerad

- Jag tänker inte ge dig några löften, säger han. Jag hatar att planera - jag vill ta det som det kommer. Blir det så blir det.

En riktig gentleman - hjälpsam, har alltid ett öra över att lyssna med, hör regelbundet av sig för att prata och kolla läget. Dejta lite långsamt för att se om det utvecklas några känslor. Något fixerad vid sin stora hobby men jag känner inte att jag kan säga - jag har engagemang också och det är ju bra  att han en partner som förstår saker man brinner för.

Han låter mig åka för det mesta men gör sig besväret att komma till mig för att hälsa på en helg. Det går väl men det känns som att jag fått hem ett förvuxet barn som verkligen inte har någon som helst förståelse för att saker tar tid och att jag inte kan finnas bredvid och passa upp hela tiden.

Han vill ha min fulla uppmärksamhet hela tiden men efter flera veckors tid kan han fortfarande inte komma till ett stadie där han kan säga något om hur han känner. Det klickar liksom inte - det bara finns inte där - varken från hans håll eller mitt. Det är bekvämt att ha någon att träffa och kramas med men jag känner att jag har inte tålamod att stoppa allting annat åt sidan för att träffa honom och vänta hur många veckor som helst på att det kanske ska utvecklas till något. Han är jättetrevlig och jag har honom gärna som vän - men det var uppenbart inte menat som något annat.

En bekant till en vän - det borde gå bra. Hon kan vittna om att han är snäll och säkert kan fungera - det var förvisso ett par år sedan hon träffade honom sist men iaf.

Vi har pratat en hel del över nätet - han verkar vettig - kanske lite väl många snuttegulliga figurer på msn men jag ska inte säga något - jag har på tok för många för egen räkning så man ska inte haka upp sig på sånt. Han kommer hit en fredagkväll och beräknar att stanna över helgen - det går nog bra - är han otrevlig så får han väl boka om biljetten och så får han ta ett tidigare tåg hem...

Ungefär en kvart efter han kommit innanför min dörr tror jag att jag ska få tokspel på honom - man får praktiskt taget dra svaren ur honom. Det kunde låta ungefär såhär:
- Har du några syskon?
- Ja.
En bra stund senare:
- En syster?
- Ja.
Ytterligare en stund senare:
- Är hon äldre än dig?
- Ja.

Förstås är tågbiljetten inte ombokningsbar (vad tänkte han med - han skulle träffa en främling på annan ort och har inte ens tagit med i beräkningarna att han kanske inte skulle vilja stanna till sista möjliga tåg hem under söndagen?) och jag är så äckligt snäll att jag inte har mage att kasta ut honom - trots allt är han ju en snäll och reko kille. Han kan bara inte konversera och är så snäll att jag tycker det blir jobbigt.

Istället tillbringas tiden med onödigt långa promenader till affären, matlagning som tar så lång tid som möjligt samt ändlösa timmar av film och youtube-avsnitt. Jag försöker att inte bli otrevlig men kan ändå inte komma ifrån att jag ger honom en och annan spydig kommentar som han förstås inte verkar fatta. När han ska åka hem tackar han för att han fick komma på besök för han har haft så otroligt trevligt och ser verkligen fram emot att få komma tillbaka....

Trots oräkneliga försök att förklara hur jag upplevde det hela och att det inte skulle fungera verkar han fortfarande inte ha greppat det. Jag får fortfarande förfrågningar om när jag ska komma och hälsa på, snuttegulliga mail och meddelanden. *suck*

Efter X antal knepiga, udda, fruktansvärda, jobbiga och allmänt katastrofala dejter och minst lika många underliga raggningsförsök riktade åt mitt håll så lovade jag mina vänner att nästa gång jag hamnar på en galen dejt eller utsätts för ett skumt raggningsförsök så skulle jag starta en ny blogg dedikerad bara åt dessa katastrofer.

Och nu så... Knappt en månad senare sitter jag här och skriver inlägg min nya blogg. Detta trots att jag bestämt att jag aktivt ska undvika dejter med främlingar eller nätbekanta framöver just för att det fallit så fruktansvärt illa ut. Vi får väl se när det blir dags för nästa inlägg eller om det blir till att skriva av sig lite om gamla katastrofer.

J

Klockan är straxt före nio en tisdag morgon och jag befinner mig på parkeringen utanför Mariebergs köpcentrum. Stället är en enda stor byggarbetsplats och jag behöver förstås passera förbi alltihop för att ta mig runt till andra sidan byggnaden där busshållplatsen ligger.

Eftersom Coop, som jag nyss besökt, är enda öppna stället såhär dags är trafiken förstås så gott som obefintlig så när jag hör ljudet av en bil vrider jag på huvudet och tittar efter vad det är för något (så man inte går ivägen för något byggfordon eller så) - en svart van med tonade rutor och horn frampå. Inget konstigt, vänta ett tag, hade den verkligen horn? Jag vrider återigen på huvudet och konstaterar att jo, den har horn. Fyra spetsiga saker sticker upp i fronten på den som om den var en muterad enhörning. Jag kan inte låta bli att le litegrann och kikar mot förarplatsen och där sitter en man som stirrar obehagligt på mig och slickar sig runt munnen. Min blick går genast till byggarbetarna på min andra sida och jag kan inte låta bli att vara lite tacksam över att de jobbar flitigt i närheten.

Den svarta bilen gasar på och jag glädjer mig åt att han verkar vara på väg bort - men icke. Istället gör han en U-sväng och parkerar bilen en liten bit bort på parkeringen. Jag har gott om utrymme och kan gå förbi den på avstånd och kikar aktivt på byggjobbarna och byggarbetsplatsen medan jag passerar. Jag skyndar på stegen och försöker aktivt låtsas om att bilen inte finns trots att den tutar och det är uppenbart att det inte kan vara av något annat skäl än för att försöka få min uppmärksamhet för det finns inga andra människor här som är ens i närheten.

Jag fortsätter bortåt på parkeringen och upptäcker att bygget skärmar av delar av parkeringen så jag tvingas igenom en trång passage och där kommer han förstås ikapp mig. Han kör upp bilen framför mig så att jag inte kan passera. Han vevar ner rutan och tittar på mig och slickar sig runt munnen.
- Hej!
- Hej!
En lång tyst stund och ett par tankar som inkluderar att jag aldrig kommer få se dagens ljus igen passerar  och jag väntar på besked innan jag känner att jag måste fråga:
- Vad vill du? Kan jag få passera?
- Jag tänkte att vi kanske kunde ta en kopp kaffe?
- Jag har inte tid, jag måste hämta sonen på dagis, det är bråttom, hasplar jag ur mig.
- Om du hade haft tid då?
Jag tycker på axlarna, går runt bilen och hastar iväg bort mot busshållplatsen.
Han steppar på gasen och kör iväg och jag är tacksam över att jag har sällskap borta i busskuren - utifall att han skulle komma tillbaka och få för sig att erbjuda mig skjuts för han var bara creepy...