Reflektioner ifrån busdjuret

Nu är jag inne på tredje sjukveckan och hostande, snörvlande och feber avlöser varandra i en himla röra. Det finns nätter när jag vaknar och lägger mig i försvarsställning för att febern får mig att tro att jag befinner mig i krig och nätter när jag gör det för att det är det enda vettiga efter den "nära döden"-upplevelse det innebär att vakna av att man inte kan andas pga tjock näsa och hals. Nu är Victor här dessutom så vi turas om attt gråta ut i den andras knä - han över att hans stukade fot gör ont, att hans mamma inte vill ge honom några godisbilar och inte kommer rusande varje gång han ropar på henne - jag över att jag inte hittat något bra sätt att kanalisera hans överskottsenergi på och att det innebär att han tar ut sig genom att klättra, sparka och slå på mig istället och det gör ont. Hade jag varit frisk hade jag kanske haft energi nog att orka göra något åt saken men nu somnar jag i sonens säng vid nattningen innan han gör det och vaknar av att han hoppar på min mage eller slår mig i ansiktet.
Nyårsafton borde man kanske ägna åt att tänka igenom året som gått eller planera för nästa. När jag nu mår som jag gör så har jag bara en önskan inför det nya året - att jag håller mig frisk!