Reflektioner ifrån busdjuret

Det började med att jag svor över att min dator var ockuperad av en liten kille som bestämt hävdar att film gör sig bättre på datorn än på TV. Kanske är det charmen med att kunna knappa på tangenterna samtidigt, kunna pausa själv eller upptäcka alla de där snabbfunktionerna på datorn som jag aldrig insett riskerna med förrän han visade mig vad man kunde göra (ta bort programvara är t.ex. jätteenkelt)... Jag vet inte - men dator är det media som gäller för film och trots mina envisa försök med att hänvisa honom till TV:n så har jag inte rönt några framgångar i frågan. Barnkanaler kan slänga sig i väggen i sammanhanget - de är fullständigt meningslösa för perioder längre än fem minuter.

När min son klev in i sitt rum igårkväll så sken han upp som en sol och sen sa han:
- Ojojojojojojoj!
Sen lekte han fint på sitt rum hela kvällen - ville knappt ens sitta vid matbordet utan stal maten med sig till rummet så fort jag lämnade den utom synhåll. Han hämtade mig säkert tio gånger för att visa vilken häftig sak han har på sitt rum (jag försökte förklara att det var mamma och morfar som skaffat den men det enda svaret som kom på förklaringen var - "Min!")

Han är två år gammal och har precis fått sin egen dator!

Efter att ha diskuterat fyslajvande och gränser vid fyslajvande med ett flertal olika personer de senaste dagarna har jag insett att folk överlag tänker på väldigt olika saker när de pratar om att fyslajva och att gränsdragning för vad som är ok och inte därmed blir extremt svårt.

Fyslajv
1. Lajv eller lajvande med mycket fysisk ansträngning - lång vandring, hårt arbetande under lajvets gång, tröttande övningar, långa språngmarscher.

2. Ett sätt att lajva som innebär mycket fysisk kontakt med andra deltagare - oftast verkar folk syfta på olika former av mer våldsamma yttringar - slagsmål, ta folk i kragen och släpa iväg de och liknande

3. Som i en form av lajvande där saker och ting känns på riktigt och blir påtagliga rent fysiskt - man får frysa, gå hungrig, känner adrenalin som pumpar i kroppen osv.

4. Lajv som i en hög grad strävar efter att se ut som om de verkligen var på riktigt genom att fokusera mycket på det fysiska planet - rekvisita, kläder och försöka få allting som händer att se realistiskt ut.

5. En kombination av alla eller några av de ovanstående.

Och även om jag personligen överlag inte har några problem med någon av de oavanstående versionerna, och bara anser att det blir mer stämningsfullt när folk faktiskt vågar ge mig en örfil om jag förtjänat den, så förstår jag ju att det finns tiotusen och en olika situationer när saker och ting hamnar i en annan dager. Mitt i sommaren kan det ju vara ok att bli slängd i sjön - med viktiga papper i fickan, plåtrustning på eller under höst-vinter när det krävs en del för att man ska bli torr är det ju inte lika ok. Och hur långt folk vågar gå beror ju mycket på hur väl man känner varandra, vilka regler arrangemanget har och hur säker man känner sig i sin roll.

Jag vill experimentera mer med det här och hitta folk som vågar spela på delar i den här sfären också - både sådana att spela mot och med. Jag har massa tankar i huvudet på olika regelidéer för att uppmuntra det hela. Nu behöver jag bara en lajvidé för en nutida setting och sen blir det fyslajv! ;-)

Jessica

Återigen kommer man hem efter ett lajv och konstaterar att det var trevligt. Det fanns några roliga ögonblick och det fanns grupper eller folk man tror att man kommer att komma ihåg... ett tag iaf. Men återigen känner jag också att jag saknar något - en sfär jag inte fick uppleva i den grad jag önskade utan bara mötte i korta stunder (tack Hökvingarna och Blog Og).

Folks dräkter var inte de bästa - men det skiter jag faktiskt i. Folk var inte nödvändigtvis så pålästa om lajvvärlden men det rör mig inte heller i ryggen. En viss osäkerhet i agerandet och spelandet av vissa roller kan jag utan problem leva med. Men jag stör mig så vansinnigt på att alla ska springa runt och vara så äckligt snuttegulliga.

Jag vet att man måste respektera gränser och vara försiktig för att inte trampa folk på tårna. Jag är också medveten om att alla har olika gränser för hur långt man är villig att gå med fysiskt spel (jag vet - jag är knäpp som känner att något är fel när jag inte har X antal blåmärken och en hög småsår/rispor överallt när jag kommer hem) men varför måste den enda formen av ondska på lajv komma i formen av boffer eller snittningar. Vad hände med tvång, misshandel, slagsmål, förtal, lögner och manipuleranden och andra former av elakheter?

Det händer att man ser folk ta slavar och leda runt de i koppel en liten stund men utan att faktiskt behandla de som om de vore det i någon aspekt. Och när de ser andra lajvare som ser ut att vara kalla och hungriga är deras första instinkt att ge de mat och slänga över de en filt snarare än att anse att det är lajvarens eget val att spela den rollen och att de faktiskt i många aspekter får skylla sig själva om de väljer att göra det. Är det inte i viss mån vrickat när de som väljer att spela tiggare i slutändan är de som ätit mest mat på lajvet? (Jag säger inte att man ska vara omänsklig mot andra lajvare men jag har sett så många praktexempel där folk antingen velat spela misär och inte fått den upplevelse de eftersökte eller där folk medvetet dragit nytta av det för att slippa släpa packning, tält eller ta med sig mat till lajvet)

Är det verkligen så få av oss som verkligen vill uppleva känslan av att verkligen skrämma någon/bli skrämd? Känna hjärtat bulta hårt i kroppen, adrenalin som pumpar och att situationen är verklig och obehaglig i någon aspekt? Åker jag bara på helt fel lajv varenda gång? Eller måste man vara en viss typ av roll för att få möjlighet att uppleva det? Måste man avtala sånt i förväg med folk och förlora charmen av att man plötsligt bara hamnar i någon skit man inte har en aning om hur man ska ta sig ur?

Det här gäller för övrigt för alla former av intensiva känslouttryck - sorg, skuld, ångest osv - inte bara just ondska.

Jag fick världens underbaraste komplimang idag...

Du skriker bra

*ler*

Var iväg på lajv i helgen och det var trevligt och skönt att komma tillbaka till en värld av människor och upplevelser som jag saknat. Trots mina tappra försök att komma iväg har det ju hunnit gå ett år sen sist och nu när jag var iväg så insåg jag återigen att jag inte trivs med en tillvaro som inte inkluderar intensivt rollspelande mellan människor med jämna mellanrum (som inte blir så långa som ett år då förstås).
 Många härliga bekanta ansikten att hälsa på och det möte jag oroat mig för blev inte alls jobbigt som jag fasat för att det skulle kunna bli. Så nu är jag tillbaka och planerna i huvudet är många och kreativa så det räcker och blir över. Det blir många investeringar framöver tror jag om jag ska kunna genomföra ens hälften av de.

Däremot hann det inte gå många minuter av lajvande innan jag verkligen kände att jag skulle spelat en roll med andra egenskaper eller att jag borde tagit itu med vissa frustrationer för länge, länge sen. En stöddig krigare kommer fram och flörtar uppenbart med oss och hänvisar till att han minsann kan hjälpa oss med både det ena och det andra. Första tanken igenom mitt huvud är att ge honom på nöten för att han är patetisk som tror sig kunna komma någonstans med det (IN alltså - det var uppenbart överspelat och ingen egenskap jag skulle tillskriva honom). Han tar ett hårt tag om armen för att hindra mig att gå när min syster uppenbart dissar honom och försöker få mig att gå vidare. Jag kan inte låta bli att tycka att det hade kunnat bli så mycket roligare om jag bara fått flörta tillbaka litegrann. Och någonstans där trillar mitt huvud in på helt andra tankar och går in på hur mycket hellre jag hade velat att hela situationen varit mörk och hård med våld, hårda tag, tvång, protester och Emma sliter mig därifrån innan det blir uppenbart för de andra närvarande att jag är någon annanstans i mina tankar.

Så nu är lajvsuget extremt stort och jag funderar så mycket jag bara kan på hur jag ska hitta en passande roll som ger mig den grad av tvång, fysiskt hårt spel och elände som min kropp uppenbart tycker att den borde få leva ut. Och det helst utan att behöva bli bofferoffer eller snittad på kuppen. Någon som har tips på ett lajv eller en roll som gör att man kan försäkra sig om den saken?

Fick ett mail ifrån sajten KramaMig.nu i mailboxen igår och den gör mig oroad över den mänskliga synen på romantik.
 
Romantiska tips
Hedra Anna Lindh den 11 september

Sidan har temat romantik, kärlek och glädje. Man kan skicka kramar, läsa kärleksdikter och allt möjligt romantiskt och sött och nästan puttesnuttigt överdrivet gulligt. Dessutom gör sidan en god gärning genom att stödja amnesty international med 10 öre/skickad kram. Man visar också tydligt att man är emot våld av alla slag.

Trots detta kan jag för allt i världen inte komma på hur det skulle kunna vara romantiskt att hedra en politiker som avled för fem år sedan. Jag förstår mycket väl de som sörjer och saknar henne och som känner att de av det skälet vill hedra henne - för hennes familj är det förstås en högst tragisk och jobbig dag även om de förhoppningsvis kan försöka göra den ljusare genom att komma ihåg allt gott hon gjorde. Men romantiskt? Knappast!

Avsikten med mailet var att informera om att man kommer donera pengar till hennes minnesfond baserat på antalet krampresentationer på sidan och antalet skickade kramar - men nog kunde man väl ha valt ett bättre sätt att uttrycka det på?

Jag har länge kikat på tv-program som handlar om vikt och viktnedgång för mitt höga nöjes skull. Du är vad du äter, diet doctors, three brides one little dress, supersize vs superskinny och dokumentärer om övervikt och fetma. Dels för att jag vetat att jag själv kanske väger lite mer än jag borde och dels för att jag funnit det hela lärorikt. Mitt eget bord över saker jag ätit skulle inte heller se så bra ut och hade jag själv ställts inför samma situation hade jag med största säkerhet behövt skämmas lika illa över mitt eget intag av mat. Och som mamma med ansvar för att lära mitt barn om vettig kost skadar det ju heller inte att veta massor om det.

Under våren har min egen övervikt blivit ett uppenbart problem eftersom jag under ett halvår gick upp 20 kg och mitt BMI för ett tag sedan passerade gränsen till fetma. Därför valde jag att vika slutet av augusti till att lära mig mer och börja göra något åt detta.

Steg ett var att försöka ta reda på mer om vad som är korrekt och vad som bara är myter. Jag kom över boken: "Forskare klargör myter om maten" av Birgitta Johansson och tänkte att nu skulle jag väl ändå ha ett facit. Ett antal forskare har skrivit bokens olika kapitel och det enda jag i slutändan kunde konstatera är att man vet inte något mer än att man behöver en ökad fysisk aktivitet och ett minskat kalori-intag. 
Det finns idag inga säkra vetenskapliga belägg för att fett, socker eller kolhydrater skulle vara boven - snarare är det så att kroppen behöver en balanserad mix av de. Det finns t.o.m. vetenskapliga studier som visar att högt kolesterol leder till ett längre liv - alltså tvärtemot vad man oftast hör. Efteråt känner jag mig inte ett dugg klokare och inser att om jagi nte själv blir forskare och lär mig precis hur jag ska hitta alla vetenskapliga rapporter och vet hur jag ska värdera den forskning som gjorts kommer jag antagligen inte bli det heller.

En undersökning av diverse dieter - Stenålderskost, GI, Atkins - leder inte heller fram till något vettigt. Min enda slutsats är att en minskning av intaget kolhydrater verkar vara den senaste trenden på diet-marknaden och det val som flest personer lovordar. Att gå över till att på heltid leva med pulver och piller som är andra metoder många lovordar har jag lärt mig via tv kan få förödande konsekvenser så det går bort. Olika viktklubbar med dyra medlemsskap har man som student och småbarnsmor inte råd med så detta måste ske på egen hand.

1 september gav jag mig själv en flygande start - fyra dagars diet, flygvärdinnedieten, som start på ett liv med en mer varierad och genomtänkt kost. Ett par undersökningar av dieten som jag gjorde visade att den tillförde kroppen nästan hela dagsbehovet av de viktigaste mineralerna och vitaminerna och att den innehöll ett kaloriantal som ligger långt under det jag dagligen stoppar i mig.  Inte heller var proteiner, kolhydrater eller fett helt borttaget ur den utan förekom inom rimliga parametrar. Viktigast av allt var att den såg vettig ut och inte allt för långt ifrån vad jag skulle kunna tänkas sätta i mig annars.

Idag säger vågen att jag är 6 kg lättare än i måndags morse så det har uppenbart gett resultat. Sen vet man ju att korta kurer oftast leder till att man går upp vikten igen för att man tömt kroppen på vatten och liknande så nu gäller det bara att fortsätta åt det här hållet. Komma igång med träningen ordentligt (en längre cykeltur har jag gjort men i övrigt har schemat inte innehållet någon träning) och upprätthålla goda kostvanor.