Reflektioner ifrån busdjuret

Det var inte särskilt många år sedan det fanns mer eller mindre en enda sorts "ren" choklad i butiken. En tid när Marabou mjölkchoklad var det närmaste riktig choklad som gick att komma i en vanlig livsmedelsbutik. Den tiden känns numera långt bort....
 
De smög sig på en - de där chokladkakorna som anger kakaohalten i procent med ett tal som över tid blivit högre och högre. Det dök upp något enstaka märke och nu är det knappt ens ett närlivs som inte har iaf två-tre olika sorters choklad med hög kakaohalt. Jag minns när jag såg filmen Chocolate att jag blev nyfiken på mer exklusiv choklad - choklad med chili lät ju onekligen rätt spännande på den tiden när choklad var en smak som precis börjat växa till sig. När man sökte något enstaka undantag till de där klassiska chokladbitarna som man ansåg var precis så choklad skulle vara.

Jag var tveksam till en början - kunde verkligen mörk choklad vara bättre. Jag som alltid haft svårt för smaker som var mer bittra trodde verkligen inte att det skulle vara något för mig. Men jag föll som en fura och sen har smaklökarna börjat kräva mer och mer. Den första varianten med chili var chokladkulor för drickchoklad - hittade de hos "gottogram" men de slutade med de för att de inte var tillräckligt populära. Sen letade jag och har provat det jag hittar. Chilitryfflar från de exklusiva chokladbutikerna en lyx för speciella tillfällen men de där tråkiga "vanliga" chokladbitarna tilltalar verkligen inte längre mina smaklökar. Visst jag kan stoppa i mig en men det ger mig inget - det känns inte värt pengarna. Nu är det mörk choklad med en så hög kakaohalt som möjligt, choklad smaksatt med chili eller körsbär som gäller - det andra går bort - det är helt enkelt inte värt det.

Och igår när jag besökte livsmedelsaffären så blev det  så tydligt och ofrånkomligt - choklad är kryddan i mitt liv! Nu går inte ens kycklingen säker här hemma...



Santa Maria Cacao & chili

Jag är så fruktansvärt trött. Ja, inte bara trött som i fysiskt trött utan fullständigt urtrött på att gå runt och känna mig så fullständigt felorienterad. Jag tappar grepp om tid och rum, minns inte vilken dag det är, om det är på morgonen eller kvällen när det är mörkt ute, när jag lämnade stolen för att lägga mig i soffan eller ens varför. Jag ger upp efter att ha sett den första kvarten av en film tre gånger för att jag fortfarande inte greppat vad tusan det handlar om. Jag sitter och klickar upprepade gånger på en knapp i någon fånig facebook-applikation för att alls få tiden att passera.

Det började som en harmlös förkylning med feber - det går över tänkte jag. I måndags så däckade jag vid sju på kvällen och sov 14 i ett sträck, vaknade och var uppe ett par timmar innan jag la mig och sov tre timmar till under dagen. Skumt tänkte jag men det var säkert för att jag behövde det efter att ha spenderat en vecka förkyld med sonen hos mig. Under tisdagen blev det gradvis bättre och på onsdagsmorgonen när jag vaknade kände jag mig nästan tillbaka till något slags normaltillstånd. Toppen tänkte jag och började glatt plocka fram alla mina grejer inför helgens lajv och det planerade kompisbesöket i Gävle. Men tji fick jag för det...

Det är eftermiddag och jag sitter på golvet i hallen - var ut med soporna - två trappor ner - 20 m till soptunnan och så upp igen. Det smakar blod i munnen och efter närmare tio minuter sittandes på golvet har jag fått av mig skorna och kryper bort till soffan. Lägger mig en stund - när jag vaknar har det börjat bli ljust ute igen.

Nu är sonen här - ska bli intressant att se hur det kommer gå med studier, hämta och lämna på dagis osv under den kommande veckan. Imorgon måste jag gå - kurs-start på nya delkursen och så får vi schema för de kommande veckorna. Man får hålla tummarna för att det är lugnt med föreläsningari af första veckan....

Sov gott!

Efter att ha tillbringat närmare en och en halv vecka med att svänga mellan snorig, hostig, grötig i huvudet, desorienterad, supertrött och dålig i magen börjar läget nu stabilisera sig. Jag har inte sovit mer än kanske 12 h det senaste dygnet och jag har inte haft feberfrossa en enda gång. Den konstanta tröttheten sitter dock fortfarande i så jag har letat efter lite lagom hjärnbefriade saker att sysselsätta mig med.

Film och tv-serier tänkte jag först men insåg att jag fick svårt att koncentrera mig några längre stunder och tappade bort mig i handlingen. Jag fann förvisso en del behållning i att se den skojfriska Lars-Åke Wilhelmsson som Babsan i "Du är vad du äter men mer komplicerade saker än så vill min kropp helt uppenbart inte vara med om.

Så vad gör man då - ska inte anstränga sig en massa fysiskt utan ta det lugnt är ordinationen. Lösningen på problemet blev Facebook. Som så många andra communitys så är det en typisk plats för folk att hänga på när de har tråkigt. Att den dessutom begåvats med skapare av tusentals hjärnbefriade applikationer gör den alldeles ypperlig. För utan att behöva anstränga dig tankemässigt kan du nu enkelt och lätt köpa dina vänner, skicka dem hjärtan och fåniga små nallar, leta påskägg på folks profiler, skänka de virtuella pengar och varor osv. Inga problem att sysselsätta sig och du får dig ett gott skratt på samma gång - för ibland undrar man verkligen vad folk tänker med när de lägger till alla dessa bizarra små applikationer. Vem är de egentligen gjorda för? Jag vet - de är gjorda för folk som liksom jag ligger hemma sjuka, har toktråkigt och inte kan hitta något bättre att sysselsätta sig med...

Jag tänkte det var dags att ta itu med verkligheten och dela med mig av mina reflektioner kring saker, fenomen och annat som jag stöter på i min vardag.