Reflektioner ifrån busdjuret

För att få hjälp i min strävan har jag valt att ta hjälp utan Xtravaganza. Innan jag träffade de var jag lite skeptisk. En massa pengar per månad bara för lite coachning - men efter att ha varit på besök på deras viktcenter i Örebro blev jag övertygad. Det de erbjuder mig verkar vara så mycket mer än vad ett vanligt gymkort skulle ge mig så jag beslöt mig för att ge det ett år.

Om inte annat kommer månadsavgiften bita mig i rumpan och säga "Hörru du! Du förväntas gå och träna..."

Måndag är på något vis alltid en bra dag att börja någonting så vid 15.30 stod det gym-introduktion på mitt schema. En kort genomgång av maskinerna i Xtravaganzas lokaler för att lägga upp ett vettigt träningsschema som passar min nivå.

När jag vaknade kände jag mig dock snörvlig med visst hostande och blodsmak i munnen så jag beslöt att ringa och ställa in träningspasset och ta det lugnt idag instället. Så jag startar dagen med ett glas cola då brödet är slut hemma och tänker att eftersom det är en lugn dag så gör det inget - jag kan ju ta en ordentlig lunch.

Vid 11.22 ringer telefonen - dagis.

- "Din son är lite trött och varm. Han har sovit i princip sen han kom dit och vill inte äta något. Det kanske är bäst att ni kommer och hämtar honom...."

Det är egentligen inte jag som ska hämta då det är hans fars vecka men eftersom jag inte får tag på honom så sätter jag mig på cykeln mot dagis. Lite mer än halvvägs till dagis får jag tag på honom och väljer att ändå åka dit och säga hej till sonen.

"Hans ork är lite nedsatt och han är varm och ligger och vilar" säger fröken till mig.

Det jag möter är en son som knappt går att prata med och som inte ens klarar av att sätta sig upp på eget bevåg. Han är uppenbart febrig och hans andhämtning är ytlig och snabb. En blick på honom så ser man hur bröstkorgen och magen häver och sänker sig i ett tempo som är allt annat än normalt.

Akuten känns ju spontant bra men man ska ju inte besvära de i onödan. Ett samtal till sjukvårdsrådgivningen får avgöra - de rekommenderar hem och vila. När han under samtalets gång dessutom spyr hänvisas vi till vårdcentralen. En titt av läkaren på vårdcentralen och vi skickas till akutmottagningen på sjukhuset. Och när vi kommer dit möts vi av beskedet att de inte har någon barnläkare där dagtid och att vi (efter en kontroll av hans syreupptag) ska till barn och ungdomskliniken ett hus bort.

Vid 17.20 lämnar jag sjukhuset - ensam

Efter ett par timmar av väntan, undersökningar, provtagningar, akut behandling med kortison och luftrörsvidgande mediciner vet jag inte mer än sonen fortfarande inte har ett korrekt syreupptag även om läget är stabilt. Att han haft någon form av astmatiskt anfall och att vi kommer behöva ha inhalator och spray hemma framöver - ifall det händer igen... Det kan vara pollen, det kan vara förkylning, det kan vara lunginflammation - men vi vet inte!

Sonen blir kvar på sjukhuset över natten tillsammans med sin far för att läget ska stabiliseras och för att se om de inte kan åtgärda det där. Jag vet inte riktigt var jag ska göra av mig själv. Slits mellan förtvivlan över att inte vara där och ta hand om sonen och få veta hur det går och en lättnad över att få lämna sjukhusets sterila väggar. Att få vara den som åtminstone har en chans att få sova...

Väl hemma inser jag att jag fortfarande inte har något vettigt att äta hemma och att det enda jag fått i mig var det där glaset Coca Cola imorse. Jag behöver nog sitta ner en stund tänker jag och tar ett glas Cola till medan jag väntar på att energin att åka och handla ska infinna sig. Det gör den inte och istället slutar kvällen med att jag sätter i mig 2 förpackningar jordgubbar som en bekant kommit förbi med.