Dag 2 - Vikten av avslappning
Det blev en jobbig natt - svårt att sova med alldeles för många tankar på sonen i huvudet. Kan inte låta bli att känna mig som världens sämsta mamma när jag ligger hemma i min säng och min son ligger på sjukhuset. Visst - han var mycket piggare när jag åkte och tyckte att jag skulle åka hem så han och pappa fick vara ensamma men ändå. Hela tiden en massa "tänk om det där händer" eller "tänk om det blir sådär" i huvudet.
Har befunnit mig på sjukhuset större delen av dagen idag och nu har läkarna bestämt sig för en diagnos - astma. Givet att detta är andra gången på kort tid sonen är in till sjukhus med samma symptom och behandlingen givit så liten effekt är det inte längre någon tvekan i deras ögon. Nu handlar det bara om att ta reda på vilken sort.... Är det pollen eller pga förkylning eller varför har han reagerat som han gör?
Så nu återstår en lång period av medicinering tills man ser att läget är stabilt. Ett par gånger om dagen ska min lilla ängel på snart 5 år få medicin. Nu har det fungerat väldigt bra, han är ju trots allt sjuk och märker ju att han omedelbart blir bättre. Men hur kommer det bli när det behöver bli rutin i vardagen? Hur motiverar man ett litet troll att andas i en konstig mask ett par gånger om dagen när han känner sig frisk? Vilken skillnad gör det att det är mamma eller pappa som håller i inhalatorn istället för läkaren på sjukhuset?
Jag vet att jag borde vara glad och se positivt på det hela. De vet vad det är och det går att behandla så han kan ha ett nästintill "vanligt" liv men just nu ser jag bara hur tungt det kommer bli. För när läget är stabilt så kommer det avlösas av en ännu längre period av tester för att ta reda på vad som fått honom till det här stadiet. En period då han lika gärna kan trilla dit och bli såhär dålig igen om man inte är vaksam hela tiden. Och jag är på helspänn redan nu. Jag oroar mig för minsta lilla förändring i hans andning. Kan inte låta bli att fundera över framtiden, se motgångarna och det stressar förstås bara upp mig ännu värre.
Sonen sover kvar på sjukhuset i natt också men den här gången känns det bättre att vara hemma. Jag vet att han är piggare, vad det är, att det kommer bli bättre - att det bara är en fråga om tid. Jag misstänker dessutom att jag snarare hade blivit en belastning på sjukhuset med hans far än avlastning som jag mår nu.
Hursom. När jag var på informationsmöte på Xtravaganza fick jag med mig två cd-skivor hem med olika ljudspår jag ska lyssna på ett par gånger i veckan framöver. Det allra första efter introduktionen handlar om muskulär avslappning och ni ska veta att det verkligen var vad jag behövde idag. Känns som att jag kommer lyssna på det där spåret ett par gånger om dagen framöver oavsett om det förväntas av mig eller inte.
Imorgon har jag min första grupp/coach-träff och så blir det ett nytt försök på introduktion till gymmet. Ifall allt går som jag vill då vill säga...
Over and out!
Kommentarer
Postat av: Prinzessin
Tycker det konsigaste av allt är hur förskulan hanterade det hela. De borde ju ha märkt att det var värre än att ha nvar lite trött och lite varm.
Postat av: Jessica
Jo, såhär i efterhand är jag ganska förbannad på de. Förvisso var det ett extradagis då ordinarie dagis hade stängt och mestadels vikarier - men det ska inte hinna ta tre timmar att uppmärksamma ett sjukdomstillstånd som enligt de varat "sen han kom hit" och de borde ha bättre koll än så. Vad hade hänt om det dröjt ytterligare en halvtimme innan vi dykt upp - hade vi kommit ner till sjukhuset och lyckats häva tillståndet i tid?
Trackback
